Den Sista Budbäraren

Luften kändes fuktig då jag andades in, och jag gjorde en besviken grimas då jag gick ut genom ytterdörren. Första skoldagen var något jag länge hade fruktat över och det knöt sig i magen på mig så fort jag bara ens tänkte på en skolbok. Trotts att jag oftast var en social och utåtriktad person var det här något av en mardröm. Jag kunde redan föreställa mig alla nya ansikten stirra på mig med dömande blickar och enstaka individ fnissa bakom min rygg. Jag ryste. Så annorlunda kunde jag väl inte sist och slutligen vara? Jag menar, vi är ju alla från samma land, trotts allt.
Jag suckade och vände mig om samtidigt som jag böt ut min bekymrade grimas till ett sammanbitet leende och höjde handen mot fönstret. Mamma vinkade glatt tillbaka till mig från köket och log ett fånigt stolt leende . Det fick mig att nästan må illa.
Mamma var betydligt mer entusiastisk och exalterad över min skolstart än vad jag själv var, vilket gick mig på nerverna.
North Fall Hill var ingen vidare stor stad precis, man kunde gå igenom centrum på under en halvtimme och trotts det hade mamma tyckt det var väldigt viktigt att vi någon dag här inom snar framtid skulle köra i snigelfart omkring på de små vägarna, så att hon skulle kunna få pekade ut olika byggnader för mig. Vilket enligt mig var totalt onödig, jag viste ju redan var posten och polisstationen låg. Vad behövde jag veta mer än så? Jag suckade tungt av bara tanken.

Men det var inte det eländet som idag skulle handla om, nej, för idag var det domedagen själv som stod på agendan. Skolstarten som sagt, som för mig sist och slutligen var ganska långt samma sak.

Skolan låg cirka 2 kilometer från vårt hus och var i utkanten av centrum. Jag hade inte sett skolan själv, fören jag körde upp på parkeringsplatsen och parkerade bilen. Skolan var en stor och ståtlig stenbyggnad med prydligt planterade buskar omkring sig. Byggnaden omringades också av en stor grön gräsmatta och bakom skolan fanns bara skog så långt ögat kunde nå och i horisonten kunde man skymta några bergstoppar.

Att jag böt till en liten skola i jämförelse med den jag gick i då jag bodde i stan kändes inte som ett problem till en början, men nu då jag steg ut på parkeringen och låste dörren till min mammas gamla Ford, kändes det som knivar slog i magen på mig. Alla stirrade.
Jag hade parkerat bilen bredvid en gammal vit paketbil som kört in på parkeringen bara några sekunder före mig. Bilmodellen jag hade var tydligen inte helt fel århundrade i varje fall, vilket fick mig att le för ngra sekunder. Jag skakade på huvudet för mig själv i ett försök att få ordning på mina tankar igen och fick sedan syn på en flicka som steg ut ur den vita bilen brevid. Hon kastade några granskade blickar på mig. Flickan hade kort snaggat hår i flera olika bruna nyanser och stora nästan onaturligt blå ögon. Hon höjde ena ögonbrynet och krafsade sig i nacken då hon fick syn på mig vid min bil och började sedan sakta gå mot mig. Jag viste inte riktigt vad jag skulle göra i den situationen så jag stod kvar som föstelnad i den position jag redan hade.

Hon drog sin ryggsäck lite tätare och gjorde en fundersam grimas. ”-Du är den nya tjejen från stan va? ”. Hon kastade en granskande blick på mig igen och jag såg att hennes blick fastnade på mina skor.
”Lacoste, huh?” Hon lyfte blicken upp igen och log.
Jag nickade instämmande och pressade ihop läpparna en aning i ett försök att se oberörd ut och sträckte sedan fram handen. ”Nathalie”. Hon höjde ena mungipan och tog min hand och skakade.
”Ally, trevligt att träffas”. ” Ganska uppenbart att du inte är härifrån”
Hon skrattade lite och skrapade sig i nacken igen.
”Inte för det gör mig något, jag är inte den som bryr sig i första taget”
Hon ryckte lite på axlarna och nickade sedan med huvudet upp mot ingången.
” Ska vi?” Jag nickade försiktigt som svar och följde lydigt efter henne.

Ally gick över parkeringen med bestämda självsäkra steg medan jag själv trippade efter som om jag bad om ursäkt över min egen exsistens. Allt jag kunde tänka på var att jag önskade att denhär dagen var över.
Vi gick igenom en folkmassa människor innan vi kom fram till dörren, och en efter en av de människor som kom emot, kom fram och skakade hand med Ally och klappade henne på ryggen samtidigt som de hälsade på henne som om hon var en kändis.

Det visade sig att Ally , eller då Alyson som hon tydligen hette egentligen, var en relativt populär person som alla i trakterna kände.
Ally vände sig om och log ett snabbt leende mot mig då hon gick upp för trapporna till huvdingången. " Du ser ut som du tänker brista ut i gråt vilken sekund som helst, ta de lungt tjejen, ingen bits här"

Jag andades in ett djupt andetag och satte på ett oäkta leende för ett par sekunder för att sedan återgå till mitt beskymrade ansiktsuttryck. Uppe vid dörren stannades vi av en lång mörk kille som kom fram och kramade om Ally.
”-Alyson , tjejen, hur är läget?” Hon skrattade och kramade om honom tillbaka.
”Bara bra Ryan, själv då?”. ”Bara bra , bara bra, du har väl inte glömt att vi ska och bowla imorgon? ”
Ally suckade och skrattade igen.
”Såklart inte?” Hon klappade honom på axeln och gick vidare ” Ses senare”
Han höjde ena handen och vinkade och kastade sedan för första gången en blick mot mig.
”Du kan också komma med om du vill, främling” Han skrattade lite vänligt och vände sig sedan om.
Ally stönade och skakade på huvudet. ”Du ska inte bry dig , han är som han är”.
Jag nickade än en gång och höll ett stadigt tag om ena remmen på min ryggsäck. Dethär skulle bli en lång dag.