Den Sista Budbäraren

Jag ruskade på huvudet, någonting förde ett droppande ljud.  Jag tittade ut genom fönstret och insåg att små regndroppar träffade fönster rutan. Det var grått utomhus och en svag dimma hade lagt sig i luften.

Det förvånade mig inte det minsta att jag hade vaknat av regnet. Den nya doften i huset kändes fortfarande obekant och fick mig att sova väldigt lätt, det gjorde mig grymt irriterad eftersom jag aldrig kunde sova ut efter den stora omställningen. Jag drog täcket högt över ansiktet och kikade över tygkanten på klockan. Halv 8. Milo sov fortfarande i sin korg på golvet och huset stod knäpptyst, antagligen hade mamma inte ens vaknat än.

Trotts det dåliga vädret kunde jag höra fåglarna sjunga från träden utanför mitt fönster, de kändes lite sagolikt. Jag bestämde mig för att stiga upp, trotts att klockan var många timmar tidigare än min normala uppstigningstid. Jag skulle ändå inte somna om även om jag försökte, så det kändes meningslöst att ligga i sängen.  Jag steg försiktigt upp och gick och satte mig ner på huk framför Milos korg för att krafsa honom godmorgon. Han sträckte bara på sig lite grann då jag slätade honom på magen, han somnade sedan om igen med en djup suck. Tydligen gjorde den nya miljön inte honom orolig i varje fall.

Jag drog på mig mina joggingkläder som jag hängt över ryggstödet till min fåtölj i rummet och satte upp mitt hår i en hästsvans. Eftersom jag inte hade planer på att sova vidare, tänkte jag att jag lika bra kunde jogga runt i min nya stad och kolla området istället. 
Jag gick med tysta försiktiga steg ner för trappan och såg att mammas sovrums dörr stod på glänt. Jag smög mig närmare och lyssnade. Mamma vände på sig i sin säng och drog lugna djupa andetag, hon sov alltså fortfarande.
Jag smög försiktigt ut genom ytterdörren och joggade ner mot huvudvägen som gick rakt framför huset, sedan valde jag vänster, eftersom det var det enda vägen som ledde någon annanstans än mot en vägg av skog. Det tog inte länge innan jag kom in till något jag antog var centrum.  Staden sov fortfarande, allt låg öde och tyst. Jag andades in den friska luften djupt ner i mina lungor. Det kändes befriande att springa bland med de gamla butikerna, över de små övergångställena och omkring på de små grusvägarna. Jag log för mig själv, jag trodde aldrig att jag faktiskt skulle gilla tystnaden, men det gjorde jag.  Jag började jogga hem igen då jag såg att stadsklockan visade halv nio, jag behövde få något att äta, magen kurrade redan högt.

Hemfärden gick mycket fortare än vad jag hade förställt mig, och jag gick den sista biten . Då det kanske var bara några hundra meter tills jag var utanför huset möttes jag av en svart splitterny Audi s5, jag rynkade ögonbrynen, vad gjorde en så dyr fin bil här ute i ingenstans? Bilen körde snabbt förbi och jag hoppade till av vindraget.  Jag vände mig om för att fånga upp bokstäverna och siffrorna på registerplåten, men bilen var redan alldeles för långt borta för att jag skulle kunna tyda exakt vad där stod.

Det knöt sig i magen på mig, nu var jag alldeles säker på att jag höll på att bli galen. Jag skakade av mig den obehagliga känslan och joggade hem. Mamma sov fortfarande då jag kom in, och jag gick till köket och tappade upp lite flingor i en skål. Det knastrade mellan tänderna då jag tuggade det i mig,  medan jag tittade ut och betraktade de märken i gruset som bilen lämnat efter sig. Imorgon skulle jag börja skolan, då skulle nog allting bli normalt igen, utan konstiga överraskningar. Det hoppades jag i varje fall på.