Den Sista Budbäraren

Nästa morgon gick konstigt trögt, inte för jag kunde klaga. Jag satt vid vårt bord i köket och andades in den bekanta luften. Det kändes lite sorgset att sitta där och tänka att det var sista gången jag satt på denhär stolen, sista gången jag satt i det här huset, i det här rummet. Jag skakade snabbt av mig den konstiga känslan och undrade hur det skulle kännas att sitta i det nya köket. Kommer det kännas som hemma? Tyvärr blev jag bara efter några sekunder avbruten i mina tankar av att mamma kom in i rummet.

”Är du klar? ”Jag såg snabbt upp på mamma och undrade om jag någonsin egentligen skulle bli helt ’klar’ för att flytta. Så som det kändes nu, var jag väldigt tudelad. Jag nickade sakta och log ett litet leende. ”- Strax, jag skall bara ta några saker från rummet”.
Hon log tillbaka och gick till hallen för att kolla att alla resväskor var på plats. Det mesta var redan i det nya huset, allt var nästan färdigt möblerat och alla våra extra flyttlådor var redan där. Därför stod det endast fyra väskor vid dörren som skulle rymmas in i mammas bil.

Plötsligt ringde det på dörren. Jag hörde lite mummel från tamburen och efter en liten stund kom mamma tillbaka in till köket.
”Här är någon som vill prata med dig Nathalie ”. Jag tittade förbryllat på henne. Prata med mig? Vem ville mig något? Jag steg försiktigt upp från stolen där jag satt och gick med små steg ut mot hallen, det var då jag hörde ett svagt jamande. 
I dörröppningen stod Mrs. Cartwright, vår granne som äger Milo, med en liten påse kattfoder i handen och Milo i en kattbur på golvet. Hon log då hon fick syn på mig och vinkade mig lite närmare.
”Han har det bättre hos dig”
Hon lade kattmaten i mina händer och log ännu bredare.
”Han behöver lufta på benen ute i naturen sina sista år, dessutom finns där mer möss som han kan jaga”.
Jag log tillbaka. ”Tack, Mrs. Cartwright, men jag kan inte ta emot honom han är ju er och... ”
” Inga men unga fröken, han har varit så gott som din enda sen ni flyttade hit”
Hon vände blicken mot mamma. ”Om det går bra”.
Mamma nickade tillbaka. Jag tittade lite ängsligt på tanten. "men"
Mrs.Cartwright log. ”- Se inte så sorgsen ut, jag klarar mig”.
 Jag suckade djupt och böt om till ett leende . ”- Jag lovar ta väl hand om honom!”.
Mrs Cartwright ansikte lyste upp och hon kramade om mina händer med sina.
”Ooh det vet jag att du kommer göra!”. Mamma kramade om mig bakifrån.
”Tack Mrs. Cartwright, vi kommer ta väl hand om katten”. Hon log tillbaka mot mamma.
”Men skynda er iväg nu, tiden går och Milo vill knappast sitta i buren längre än behövligt”
Hon blinkade med ena ögat mot mig. Jag skrattade inombords,men visade bara ett leende. Milo heter ju inte Milo egentligen. 

Mrs. Cartwright hjälpte mamma med väskorna medan jag lämnade över nyckeln till Mr. Thompson i lägsta våningen. Han tackade så mycket och önskade oss en trevlig resa och en god fortsättning. Jag log bara tillbaka och sa att jag hoppades på så lite problem som möjligt. Han bara skrattade åt mig. Ute på gården vinkade både Mr Thompson och Mrs. Cartwright oss farväl då vi startade bilen och åkte iväg.
Det kändes lite vemodigt att lämna allt det bekanta bakom sig och börja något nytt. Men jag såg på mammas ansikte att det gjorde henne gott det vi gjorde, Så jag höll tyst. Jag ville inte ens klaga längre, det här var rätt beslut i slutändan, vi skulle alla tjäna på det.  Dessutom hade jag ju fått en del av mitt förra hem med mig. Milo snarkade lugnt i min famn medan vi åkte iväg mot något jag lätt kunde kalla ’det okända’.

Det spelades värdelös musik på radion och vi stannade ett flertal gånger för att gå på toaletten eller för att äta. Det tog tydligen länge att köra till den okända urskogen. Mamma var däremot inte alls bekymrad. Hon trummade lugnt på ratten och sjöng med till låtarna på radion som om hon flyttade varje dag. Jag trodde aldrig jag skulle känna eller tänka såhär men efter någon timmes åkande i bilen, kändes det som om det faktiskt fanns en mening med våran flytt.Det var en helt okej situation. Jag var fortfarande igår helt säker på att jag idag skulle försöka hitta på en sista utväg att slippa detta, men det ville jag inte längre. Här satt jag, djupt försjunken i tankar, väntades på att bilen skulle stanna så jag kunde lägga mig ner på min säng i mitt nya rum. 

Allt tänkande fick mig illamående, och jag blundade i ett försök att få det att försvinna. Jag och långa bilfärder var inte bästa vänner nämligen. Mamma lade lugnande ena handen på mitt knä. ” Vi är framme snabbare än du anar”. Jag somnade snabbt där efter, fortfarande med en spinnande Milo i min famn.