Den Sista Budbäraren

Jag vaknade av att några smala solstrålar lös mig i ögonen genom trädtopparna.  Det var grönt precis överallt och jag kunde knappt skilja åt gräsmattan från skogen bredvid huset. Jag blev nästan bländad av den friska färgen, men det kändes bra. Det tog ett tag innan jag insåg varför jag fortfarande låg i bilen. Mamma hade antagligen låtit mig sova klart där för att sedan vakna av mig själv, istället för att hon skulle väckt mig. 
Jag blinkade några gånger och tittade blygsamt upp mot huset. Det var verkligen fantastiskt. Jag ville inte först medge det, men mamma hade rätt. Det här var precis vad vi behövde, ett elegant men mysigt hus som smälte bra in med miljön.

Jag steg försiktigt ut ur bilen och kände på gruset under mina fötter. Det kändes annorlunda.  Det knastrade. Allt var så nytt, det doftade fuktig jord och gräs i luften och jag hörde det droppa vatten ner från träden.
Jag kisade upp mot huset, Milo låg raklång på verandan och solade magen i solen. Jag gick fram och krafsade honom på hakan, han började förståss genast att spinna högt. Jag log lite, Lusen var min lilla ögonsten, jag var verkligen överlycklig över att jag fick med honom.  Lusens trygga spinnande fick mig att känna mig lite mer som hemma, och det var precis vad jag behövde.  Jag tittade ner mot Lusen i samma stund som jag grep tag om handtaget till ytterdörren.

Jag öppnade dörren försiktigt och drog ett djupt andetag. Det luktade målfärg och nytt trä i luften och jag gick försiktigt steg för steg in genom den långa hallen och lät ögonen granska varje föremål som kom emot. Mamma hade verkligen ansträngt sig med att få det så hemtrevligt som möjligt.

”Nathalie , är det du?” Mamma tittade ut från en dörrpost lite längre fram och log. Då hon såg att det var jag pekade hon med huvudet mot rummet hon stod i och gjorde en liten grimas. ” Kom”. Jag antog det var köket.

Så fort jag stigit in i rummet tappade jag nästan andan, var det här verkligen vårt hus?  Diskbänken var i svart sten och där växte örter i en lång kruka vid ett fönster. Köksskåpen och köksbordet var i mörkt rödskiftande trä och all elektronik var splitterny. Det var verkligen fantastiskt fint. Mamma satte sig ner igen vid köksbordet och tittade ut genom fönstret som var precis bredvid.
”Är det inte vackert här?” Hon vände sitt ansikte mot mig igen. Jag hade fortfarande inte svarat på något av det hon sagt, jag visste inte vad jag skulle säga . Att hon hade rätt? Att jag uppträdde barnsligt då jag sa att jag inte ville flytta?  Jag tänkte inte medge högt att jag kanske överdrev aningen, så jag bara nickade som svar. Mamma log och tittade ut igenom fönstret igen.

”Mjau” , Milo strök sig plötsligt mot mina ben , och hoppade sedan upp på diskbänken. Jag suckade, ”Han är säkert hungrig, har du packat upp kattmaten?”
Mamma nickade och steg upp och hällde lite torrfoder i en skål och satte den sedan på golvet. Hon ställde sig upp igen, och sträckte på sig för att sedan titta på mig med en vädjande blick.
”Nathalie ,  jag hoppas du tycker om det och inte låtsas för min skull”.  Jag himlade med ögonen. 

” Var är mitt rum?”. Mamma glömde i samma stund bort vad hon nyss hade sagt och såg lika ivrig ut som en 5 åring på julafton. Snygg räddning av mig med andra ord. ”Oh , det är häråt, följ mig”.
Hon rusade genast iväg ut i hallen igen och jag traskade långsamt efter hennes energiska steg.  Det visade sig att rummet låg på övre våningen längst bort i korridoren och sedan dörren till höger. Mamma stannade utanför och sa att jag skulle gå in själv. ”Det borde passa just dig”. Hon log än en gång det där stolta ’Hoppas du tycker om det ’leendet och jag lyfte ena mungipan till svar och gick in.

Då jag kom in möttes jag av doften av målfärg och doftljus. Mamma hade antagligen tänt dem för att dölja ”ny”- lukten då hon visste jag inte tyckte om den. Min nya säng var ställd framför ett fönster och väggarna var målade i en harmonisk lila färg. Mamma hade dessutom vävt mina favorit uteljus kring gardinstångarna ,  rummet saknade bara lite personlighet , annars var det perfekt. ”Det är perfekt Mamma”. Jag hörde hennes steg i trappan på väg ner till nedre våningen igen. Hon skrattade lite och höjde rösten och svarade. ”Det var väl det jag tänkte”.

Hennes röst tonade sakta bort och jag lade mig ner på min nya säng och stirrade i taket.
Om två dagar skulle jag börja i en ny skola. I en ny skola i North Fall Hill, mitt nya hem. Jag blev nästan yr vart efter all fakta sjönk in i mitt huvud.
Jag skulle inte längre dela engelskan med galna Caty eller någonsin se FreakyFrank på kemi lektionen igen.  Jag satte mig upp i sängen, och tittade ut genom fönstret. Mammas bil, vår parkeringsplats och en gräsmatta. Sedan fanns där bara skog och en slingrig väg som gick mellan de glest bebyggda husen.

Jag var just på väg bort från fönstret då jag såg någonting. Jag ansträngde ögonen, och ryckte till av förvåning. Det stod någon vid sidan av vägen och tittade rakt in i mitt rum. Jag av ren reflex drog mig längre in i rummet så man inte skulle se mig från fönstret. Men efter bara någon sekund smög jag fram igen och tittade ut. Där stod ingen kvar, jag suckade lätt och satte mig ner igen. Vad hände nyss? Inbillade jag mig?  För någon sekund stod jag som ett stort frågetecken mitt i rummet och viste inte vart jag skulle ta vägen.
 Efter ett tag insåg jag dock hur idiotiskt jag tänkte och jag skakade av mig den underliga känslan. Jag lade mig ner på sängen igen och kramade om en av mina nya kuddar. Jag bestämde mig för att det var bäst att inte berätta för mamma att vi endera hade spioner i grannskapet, eller att hennes dotter antagligen var galen, det beslutet kändes tryggast för oss båda två.