2013-11-09
02:48:00
Flytten - Del 1
Jag hade aldrig bott någon annanstans i hela mitt liv än i staden. Bara tanken av att jag snart inte längre kunde gå ner till ett stort shoppingcenter då jag hade lust, drev mig till vansinne. Men det gjorde mamma lycklig, efter skilsmässan med pappa var det här något hon behövde. Jag klarade inte av att se henne vanka fram och tillbaka i vår lilla lägenhet längre, så jag bet ihop. Ibland måste man helt enkelt tänka på andra istället för på sig själv. Dessutom vågade jag inte vara jobbigare än vad jag redan var, bara med tanke på erfarenhet av hur det gått de andra gångerna jag försökt.
North Fall Hill var verkligen inte mitt första val, snarare mitt sista. Platsen hade ett fuktigt och kallt klimat, trotts att solen lös och det fanns knappt några invånare, toppen! Det skulle kännas som att bo mitt ute i skogen, omgiven av ingenting annat än ensamhet och skog. Eller, det var i varje fall vad jag hade föreställt mig. Efter många små samtal med mamma och några fler väskor hade jag äntligen packat allt jag hade planerat ta med mig. Jag skulle sakna vår fula lilla mysiga lägenhet. Jag skulle sakna den unkna luften i vår trappuppgång ochden fåniga lilla hissen i huset.
Jag gick ut på balkongen och andades in den somriga stadslukten, det doftade inte gott, men det kändes som hemma. ”Mjau”. Hördes det rakt bakifrån. Ja vände mig om och fick se grannens katt komma smygandes från deras balkong över till vår på en planka jag satt mot husväggen. ”Hej Kisse Kisse ”
Jag skrapade honom lite under hakan och han satte igång ett högt spinnande. Jag skulle sakna honom också. Ju mer jag tänkte på det ju mer hatade jag att lämna allt jag hade för att börja bygga upp något nytt. Jag hörde några försiktiga steg bakom mig som sedan stannade upp.
”Du vet, du kan få en egen katt där ute i det gröna, där behöver den inte vara instängd hela dagarna.”
Mamma log lite och lutade sig mot dörrposten. Jag gav henne ett leende tillbaka trotts att jag egentligen inte alls ville ha en katt. Visst älskade jag Milo, som jag kallade honom, men det skulle inte vara samma sak att få en annan.
Jag kramade om mamma och gick tillbaka till mitt rum. Milo blev kvar på balkongen och sörplade fridfullt i sig gammal mjölk från en skål som jag hade ställt fram tidigare på morgonen. Imorgon skulle vi ge oss iväg. Då skulle allt i det nya huset vara klart renoverat och målat. Jag viste inte ens hur det såg ut, jag hade inte ens följt med mamma då hon hade hittat huset, inte heller då hon kollat färgkartor. Fast det gjorde igenting, sist och slutligen kunde jag inte bry mej mindre.
Jag satte fast en post-it lapp på dörren till mitt rum där det stod att jag måste komma ihåg att lämna över nycklarna till Mr. Thompson i lägsta våningen före vi åker imorgon. Det kändes lite meningslöst, för jag skulle nästan med säkerhet glömma det i varje fall.
Jag lade mig ner på sängen och stirrade upp i taket. Jag hade tapetserat mitt rum med gamla affischer och urklipp från tidningar som jag tyckte passade ihop. Mamma sa att det kändes som om man kom in i ett mysterium av konst då man kom in i mitt rum. Jag ansåg det vara ett mästerverk, men det var bara någonting jag och Milo förstod. Jag blundade och försökte föreställa mig det nya stället så positivt som möjligt, bara för mammas skull. Tyvärr gick det inte lika bra som jag hade tänkt mig.
Jag sträckte mig efter min Ipod som låg på sängbordet och satte lurarna i öronen. Musiken fick mig sömnig. Jag kände hur något hoppade upp på sängen och lade sig spinnandes mot mina ben. Milo hade tydligen druckit färdigt.
North Fall Hill var verkligen inte mitt första val, snarare mitt sista. Platsen hade ett fuktigt och kallt klimat, trotts att solen lös och det fanns knappt några invånare, toppen! Det skulle kännas som att bo mitt ute i skogen, omgiven av ingenting annat än ensamhet och skog. Eller, det var i varje fall vad jag hade föreställt mig. Efter många små samtal med mamma och några fler väskor hade jag äntligen packat allt jag hade planerat ta med mig. Jag skulle sakna vår fula lilla mysiga lägenhet. Jag skulle sakna den unkna luften i vår trappuppgång ochden fåniga lilla hissen i huset.
Jag gick ut på balkongen och andades in den somriga stadslukten, det doftade inte gott, men det kändes som hemma. ”Mjau”. Hördes det rakt bakifrån. Ja vände mig om och fick se grannens katt komma smygandes från deras balkong över till vår på en planka jag satt mot husväggen. ”Hej Kisse Kisse ”
Jag skrapade honom lite under hakan och han satte igång ett högt spinnande. Jag skulle sakna honom också. Ju mer jag tänkte på det ju mer hatade jag att lämna allt jag hade för att börja bygga upp något nytt. Jag hörde några försiktiga steg bakom mig som sedan stannade upp.
”Du vet, du kan få en egen katt där ute i det gröna, där behöver den inte vara instängd hela dagarna.”
Mamma log lite och lutade sig mot dörrposten. Jag gav henne ett leende tillbaka trotts att jag egentligen inte alls ville ha en katt. Visst älskade jag Milo, som jag kallade honom, men det skulle inte vara samma sak att få en annan.
Jag kramade om mamma och gick tillbaka till mitt rum. Milo blev kvar på balkongen och sörplade fridfullt i sig gammal mjölk från en skål som jag hade ställt fram tidigare på morgonen. Imorgon skulle vi ge oss iväg. Då skulle allt i det nya huset vara klart renoverat och målat. Jag viste inte ens hur det såg ut, jag hade inte ens följt med mamma då hon hade hittat huset, inte heller då hon kollat färgkartor. Fast det gjorde igenting, sist och slutligen kunde jag inte bry mej mindre.
Jag satte fast en post-it lapp på dörren till mitt rum där det stod att jag måste komma ihåg att lämna över nycklarna till Mr. Thompson i lägsta våningen före vi åker imorgon. Det kändes lite meningslöst, för jag skulle nästan med säkerhet glömma det i varje fall.
Jag lade mig ner på sängen och stirrade upp i taket. Jag hade tapetserat mitt rum med gamla affischer och urklipp från tidningar som jag tyckte passade ihop. Mamma sa att det kändes som om man kom in i ett mysterium av konst då man kom in i mitt rum. Jag ansåg det vara ett mästerverk, men det var bara någonting jag och Milo förstod. Jag blundade och försökte föreställa mig det nya stället så positivt som möjligt, bara för mammas skull. Tyvärr gick det inte lika bra som jag hade tänkt mig.
Jag sträckte mig efter min Ipod som låg på sängbordet och satte lurarna i öronen. Musiken fick mig sömnig. Jag kände hur något hoppade upp på sängen och lade sig spinnandes mot mina ben. Milo hade tydligen druckit färdigt.
Kommentera inlägget här:
