Den Sista Budbäraren

Luften kändes fuktig då jag andades in, och jag gjorde en besviken grimas då jag gick ut genom ytterdörren. Första skoldagen var något jag länge hade fruktat över och det knöt sig i magen på mig så fort jag bara ens tänkte på en skolbok. Trotts att jag oftast var en social och utåtriktad person var det här något av en mardröm. Jag kunde redan föreställa mig alla nya ansikten stirra på mig med dömande blickar och enstaka individ fnissa bakom min rygg. Jag ryste. Så annorlunda kunde jag väl inte sist och slutligen vara? Jag menar, vi är ju alla från samma land, trotts allt.
Jag suckade och vände mig om samtidigt som jag böt ut min bekymrade grimas till ett sammanbitet leende och höjde handen mot fönstret. Mamma vinkade glatt tillbaka till mig från köket och log ett fånigt stolt leende . Det fick mig att nästan må illa.
Mamma var betydligt mer entusiastisk och exalterad över min skolstart än vad jag själv var, vilket gick mig på nerverna.
North Fall Hill var ingen vidare stor stad precis, man kunde gå igenom centrum på under en halvtimme och trotts det hade mamma tyckt det var väldigt viktigt att vi någon dag här inom snar framtid skulle köra i snigelfart omkring på de små vägarna, så att hon skulle kunna få pekade ut olika byggnader för mig. Vilket enligt mig var totalt onödig, jag viste ju redan var posten och polisstationen låg. Vad behövde jag veta mer än så? Jag suckade tungt av bara tanken.

Men det var inte det eländet som idag skulle handla om, nej, för idag var det domedagen själv som stod på agendan. Skolstarten som sagt, som för mig sist och slutligen var ganska långt samma sak.

Skolan låg cirka 2 kilometer från vårt hus och var i utkanten av centrum. Jag hade inte sett skolan själv, fören jag körde upp på parkeringsplatsen och parkerade bilen. Skolan var en stor och ståtlig stenbyggnad med prydligt planterade buskar omkring sig. Byggnaden omringades också av en stor grön gräsmatta och bakom skolan fanns bara skog så långt ögat kunde nå och i horisonten kunde man skymta några bergstoppar.

Att jag böt till en liten skola i jämförelse med den jag gick i då jag bodde i stan kändes inte som ett problem till en början, men nu då jag steg ut på parkeringen och låste dörren till min mammas gamla Ford, kändes det som knivar slog i magen på mig. Alla stirrade.
Jag hade parkerat bilen bredvid en gammal vit paketbil som kört in på parkeringen bara några sekunder före mig. Bilmodellen jag hade var tydligen inte helt fel århundrade i varje fall, vilket fick mig att le för ngra sekunder. Jag skakade på huvudet för mig själv i ett försök att få ordning på mina tankar igen och fick sedan syn på en flicka som steg ut ur den vita bilen brevid. Hon kastade några granskade blickar på mig. Flickan hade kort snaggat hår i flera olika bruna nyanser och stora nästan onaturligt blå ögon. Hon höjde ena ögonbrynet och krafsade sig i nacken då hon fick syn på mig vid min bil och började sedan sakta gå mot mig. Jag viste inte riktigt vad jag skulle göra i den situationen så jag stod kvar som föstelnad i den position jag redan hade.

Hon drog sin ryggsäck lite tätare och gjorde en fundersam grimas. ”-Du är den nya tjejen från stan va? ”. Hon kastade en granskande blick på mig igen och jag såg att hennes blick fastnade på mina skor.
”Lacoste, huh?” Hon lyfte blicken upp igen och log.
Jag nickade instämmande och pressade ihop läpparna en aning i ett försök att se oberörd ut och sträckte sedan fram handen. ”Nathalie”. Hon höjde ena mungipan och tog min hand och skakade.
”Ally, trevligt att träffas”. ” Ganska uppenbart att du inte är härifrån”
Hon skrattade lite och skrapade sig i nacken igen.
”Inte för det gör mig något, jag är inte den som bryr sig i första taget”
Hon ryckte lite på axlarna och nickade sedan med huvudet upp mot ingången.
” Ska vi?” Jag nickade försiktigt som svar och följde lydigt efter henne.

Ally gick över parkeringen med bestämda självsäkra steg medan jag själv trippade efter som om jag bad om ursäkt över min egen exsistens. Allt jag kunde tänka på var att jag önskade att denhär dagen var över.
Vi gick igenom en folkmassa människor innan vi kom fram till dörren, och en efter en av de människor som kom emot, kom fram och skakade hand med Ally och klappade henne på ryggen samtidigt som de hälsade på henne som om hon var en kändis.

Det visade sig att Ally , eller då Alyson som hon tydligen hette egentligen, var en relativt populär person som alla i trakterna kände.
Ally vände sig om och log ett snabbt leende mot mig då hon gick upp för trapporna till huvdingången. " Du ser ut som du tänker brista ut i gråt vilken sekund som helst, ta de lungt tjejen, ingen bits här"

Jag andades in ett djupt andetag och satte på ett oäkta leende för ett par sekunder för att sedan återgå till mitt beskymrade ansiktsuttryck. Uppe vid dörren stannades vi av en lång mörk kille som kom fram och kramade om Ally.
”-Alyson , tjejen, hur är läget?” Hon skrattade och kramade om honom tillbaka.
”Bara bra Ryan, själv då?”. ”Bara bra , bara bra, du har väl inte glömt att vi ska och bowla imorgon? ”
Ally suckade och skrattade igen.
”Såklart inte?” Hon klappade honom på axeln och gick vidare ” Ses senare”
Han höjde ena handen och vinkade och kastade sedan för första gången en blick mot mig.
”Du kan också komma med om du vill, främling” Han skrattade lite vänligt och vände sig sedan om.
Ally stönade och skakade på huvudet. ”Du ska inte bry dig , han är som han är”.
Jag nickade än en gång och höll ett stadigt tag om ena remmen på min ryggsäck. Dethär skulle bli en lång dag.

Jag ruskade på huvudet, någonting förde ett droppande ljud.  Jag tittade ut genom fönstret och insåg att små regndroppar träffade fönster rutan. Det var grått utomhus och en svag dimma hade lagt sig i luften.

Det förvånade mig inte det minsta att jag hade vaknat av regnet. Den nya doften i huset kändes fortfarande obekant och fick mig att sova väldigt lätt, det gjorde mig grymt irriterad eftersom jag aldrig kunde sova ut efter den stora omställningen. Jag drog täcket högt över ansiktet och kikade över tygkanten på klockan. Halv 8. Milo sov fortfarande i sin korg på golvet och huset stod knäpptyst, antagligen hade mamma inte ens vaknat än.

Trotts det dåliga vädret kunde jag höra fåglarna sjunga från träden utanför mitt fönster, de kändes lite sagolikt. Jag bestämde mig för att stiga upp, trotts att klockan var många timmar tidigare än min normala uppstigningstid. Jag skulle ändå inte somna om även om jag försökte, så det kändes meningslöst att ligga i sängen.  Jag steg försiktigt upp och gick och satte mig ner på huk framför Milos korg för att krafsa honom godmorgon. Han sträckte bara på sig lite grann då jag slätade honom på magen, han somnade sedan om igen med en djup suck. Tydligen gjorde den nya miljön inte honom orolig i varje fall.

Jag drog på mig mina joggingkläder som jag hängt över ryggstödet till min fåtölj i rummet och satte upp mitt hår i en hästsvans. Eftersom jag inte hade planer på att sova vidare, tänkte jag att jag lika bra kunde jogga runt i min nya stad och kolla området istället. 
Jag gick med tysta försiktiga steg ner för trappan och såg att mammas sovrums dörr stod på glänt. Jag smög mig närmare och lyssnade. Mamma vände på sig i sin säng och drog lugna djupa andetag, hon sov alltså fortfarande.
Jag smög försiktigt ut genom ytterdörren och joggade ner mot huvudvägen som gick rakt framför huset, sedan valde jag vänster, eftersom det var det enda vägen som ledde någon annanstans än mot en vägg av skog. Det tog inte länge innan jag kom in till något jag antog var centrum.  Staden sov fortfarande, allt låg öde och tyst. Jag andades in den friska luften djupt ner i mina lungor. Det kändes befriande att springa bland med de gamla butikerna, över de små övergångställena och omkring på de små grusvägarna. Jag log för mig själv, jag trodde aldrig att jag faktiskt skulle gilla tystnaden, men det gjorde jag.  Jag började jogga hem igen då jag såg att stadsklockan visade halv nio, jag behövde få något att äta, magen kurrade redan högt.

Hemfärden gick mycket fortare än vad jag hade förställt mig, och jag gick den sista biten . Då det kanske var bara några hundra meter tills jag var utanför huset möttes jag av en svart splitterny Audi s5, jag rynkade ögonbrynen, vad gjorde en så dyr fin bil här ute i ingenstans? Bilen körde snabbt förbi och jag hoppade till av vindraget.  Jag vände mig om för att fånga upp bokstäverna och siffrorna på registerplåten, men bilen var redan alldeles för långt borta för att jag skulle kunna tyda exakt vad där stod.

Det knöt sig i magen på mig, nu var jag alldeles säker på att jag höll på att bli galen. Jag skakade av mig den obehagliga känslan och joggade hem. Mamma sov fortfarande då jag kom in, och jag gick till köket och tappade upp lite flingor i en skål. Det knastrade mellan tänderna då jag tuggade det i mig,  medan jag tittade ut och betraktade de märken i gruset som bilen lämnat efter sig. Imorgon skulle jag börja skolan, då skulle nog allting bli normalt igen, utan konstiga överraskningar. Det hoppades jag i varje fall på.

Jag vaknade av att några smala solstrålar lös mig i ögonen genom trädtopparna.  Det var grönt precis överallt och jag kunde knappt skilja åt gräsmattan från skogen bredvid huset. Jag blev nästan bländad av den friska färgen, men det kändes bra. Det tog ett tag innan jag insåg varför jag fortfarande låg i bilen. Mamma hade antagligen låtit mig sova klart där för att sedan vakna av mig själv, istället för att hon skulle väckt mig. 
Jag blinkade några gånger och tittade blygsamt upp mot huset. Det var verkligen fantastiskt. Jag ville inte först medge det, men mamma hade rätt. Det här var precis vad vi behövde, ett elegant men mysigt hus som smälte bra in med miljön.

Jag steg försiktigt ut ur bilen och kände på gruset under mina fötter. Det kändes annorlunda.  Det knastrade. Allt var så nytt, det doftade fuktig jord och gräs i luften och jag hörde det droppa vatten ner från träden.
Jag kisade upp mot huset, Milo låg raklång på verandan och solade magen i solen. Jag gick fram och krafsade honom på hakan, han började förståss genast att spinna högt. Jag log lite, Lusen var min lilla ögonsten, jag var verkligen överlycklig över att jag fick med honom.  Lusens trygga spinnande fick mig att känna mig lite mer som hemma, och det var precis vad jag behövde.  Jag tittade ner mot Lusen i samma stund som jag grep tag om handtaget till ytterdörren.

Jag öppnade dörren försiktigt och drog ett djupt andetag. Det luktade målfärg och nytt trä i luften och jag gick försiktigt steg för steg in genom den långa hallen och lät ögonen granska varje föremål som kom emot. Mamma hade verkligen ansträngt sig med att få det så hemtrevligt som möjligt.

”Nathalie , är det du?” Mamma tittade ut från en dörrpost lite längre fram och log. Då hon såg att det var jag pekade hon med huvudet mot rummet hon stod i och gjorde en liten grimas. ” Kom”. Jag antog det var köket.

Så fort jag stigit in i rummet tappade jag nästan andan, var det här verkligen vårt hus?  Diskbänken var i svart sten och där växte örter i en lång kruka vid ett fönster. Köksskåpen och köksbordet var i mörkt rödskiftande trä och all elektronik var splitterny. Det var verkligen fantastiskt fint. Mamma satte sig ner igen vid köksbordet och tittade ut genom fönstret som var precis bredvid.
”Är det inte vackert här?” Hon vände sitt ansikte mot mig igen. Jag hade fortfarande inte svarat på något av det hon sagt, jag visste inte vad jag skulle säga . Att hon hade rätt? Att jag uppträdde barnsligt då jag sa att jag inte ville flytta?  Jag tänkte inte medge högt att jag kanske överdrev aningen, så jag bara nickade som svar. Mamma log och tittade ut igenom fönstret igen.

”Mjau” , Milo strök sig plötsligt mot mina ben , och hoppade sedan upp på diskbänken. Jag suckade, ”Han är säkert hungrig, har du packat upp kattmaten?”
Mamma nickade och steg upp och hällde lite torrfoder i en skål och satte den sedan på golvet. Hon ställde sig upp igen, och sträckte på sig för att sedan titta på mig med en vädjande blick.
”Nathalie ,  jag hoppas du tycker om det och inte låtsas för min skull”.  Jag himlade med ögonen. 

” Var är mitt rum?”. Mamma glömde i samma stund bort vad hon nyss hade sagt och såg lika ivrig ut som en 5 åring på julafton. Snygg räddning av mig med andra ord. ”Oh , det är häråt, följ mig”.
Hon rusade genast iväg ut i hallen igen och jag traskade långsamt efter hennes energiska steg.  Det visade sig att rummet låg på övre våningen längst bort i korridoren och sedan dörren till höger. Mamma stannade utanför och sa att jag skulle gå in själv. ”Det borde passa just dig”. Hon log än en gång det där stolta ’Hoppas du tycker om det ’leendet och jag lyfte ena mungipan till svar och gick in.

Då jag kom in möttes jag av doften av målfärg och doftljus. Mamma hade antagligen tänt dem för att dölja ”ny”- lukten då hon visste jag inte tyckte om den. Min nya säng var ställd framför ett fönster och väggarna var målade i en harmonisk lila färg. Mamma hade dessutom vävt mina favorit uteljus kring gardinstångarna ,  rummet saknade bara lite personlighet , annars var det perfekt. ”Det är perfekt Mamma”. Jag hörde hennes steg i trappan på väg ner till nedre våningen igen. Hon skrattade lite och höjde rösten och svarade. ”Det var väl det jag tänkte”.

Hennes röst tonade sakta bort och jag lade mig ner på min nya säng och stirrade i taket.
Om två dagar skulle jag börja i en ny skola. I en ny skola i North Fall Hill, mitt nya hem. Jag blev nästan yr vart efter all fakta sjönk in i mitt huvud.
Jag skulle inte längre dela engelskan med galna Caty eller någonsin se FreakyFrank på kemi lektionen igen.  Jag satte mig upp i sängen, och tittade ut genom fönstret. Mammas bil, vår parkeringsplats och en gräsmatta. Sedan fanns där bara skog och en slingrig väg som gick mellan de glest bebyggda husen.

Jag var just på väg bort från fönstret då jag såg någonting. Jag ansträngde ögonen, och ryckte till av förvåning. Det stod någon vid sidan av vägen och tittade rakt in i mitt rum. Jag av ren reflex drog mig längre in i rummet så man inte skulle se mig från fönstret. Men efter bara någon sekund smög jag fram igen och tittade ut. Där stod ingen kvar, jag suckade lätt och satte mig ner igen. Vad hände nyss? Inbillade jag mig?  För någon sekund stod jag som ett stort frågetecken mitt i rummet och viste inte vart jag skulle ta vägen.
 Efter ett tag insåg jag dock hur idiotiskt jag tänkte och jag skakade av mig den underliga känslan. Jag lade mig ner på sängen igen och kramade om en av mina nya kuddar. Jag bestämde mig för att det var bäst att inte berätta för mamma att vi endera hade spioner i grannskapet, eller att hennes dotter antagligen var galen, det beslutet kändes tryggast för oss båda två.